I slutet av 1800-talet var framkomligheten dålig på många av Stockholms gator. Det tog lång tid innan asfaltering blev vanlig – den stora asfaltrevolutionen kom först på 1950-talet. Lösningen var att stenbelägga gator. Gatukontoret i Stockholm sökte därför efter en ytterligare lämplig plats för brytning av gatsten. Den här berättelsen handlar om hur ett stenhuggeri kom till 1907 och lades ner 1923.
På Björkö i norra delen av Stockholms skärgård fanns mark, ägd av Finala gård, som kunde användas. 1905 slöts ett 50-årigt avtal mellan Stockholms stad och Finala gård om arrende av mark att användas för stenbrytning. Namnet blev Finala stenhuggeri.
Karl Lindqvist, som är källan till mycket av denna berättelse, skriver om starten: ”Där uppe på bergknallarna kommer tre män. De går runt på bergstopparna, tittar forskande efter urbergets klov. Snart stannar de, slamrar med sina stålstänger och släggor, och om en stund klingar det första borrslaget där ut vid havsberget”.
Det blev en snabb invandring av stenhuggare främst från Södermanland, Östergötland Värmland och Vätö.
Chef för stenhuggarna blev Karl Allstrin, som var allmänt omtyckt och gjorde vad han kunde för att hjälpa nykomlingarna till rätta. De män som var gifta och hade barn kom oftast ensamma. Resten av familjen lämnades kvar hemma och anlände senare. Flera av dessa gifta män byggde ett eget hus efter en tid. Hustrurna skötte odlingar och hade ofta höns, en gris och ibland en ko. De såg till att alla i familjen fick mat och kläder. Det fanns flera familjer med många barn. En stenhuggare hade åtta barn.
